Det var på den tiden ... del 5

Klicka på "läs mer" här nedan för att komma till artikeln.

Diskutera och skriv gärna vad du tycker här!

Det var på den tiden...

Året var 1976 och Sonab var på obestånd. Hur kunde man förklara detta? Man hade ett sortiment av goda, konkurrenskraftiga produkter. Framför allt ett brett program med Carlssons högtalare, men också övriga produkter som ingår i en Hifi-kedja. Många skivspelare, förstärkare, recievers och även ett kassettdäck ingick i sortimentet. Gemensamt för alla produkter var att de inte bara uppfyllde höga prestandakrav. Lars Lallerstedt, känd designer som senare utnämndes till rektor för Konstfack, hade bidragit till en design på alla produkter som tilltalade den kräsnaste konsumentkrets.
Kunder fanns över hela världen, vilka nåddes av 25 etablerade dotterbolag och agenturföretag. Marknadsföringen var kraftfullt professionell, och inom den internationella ljudvärlden fanns det ingen som inte kände till Sonab och Carlsson.

Hur kunde det gå så fel? Vad var det som brast i Sonab-organisationen? Om man försöker skapa sig en bild av ett medelstort företag som har funnit en bra produkt att marknadsföra på ett framgångsrikt sätt, med i alla fall på sikt ett positivt resultat och med goda utsikter till vidareutveckling, så bör organisationen i stort sett bestå av följande med varandra samarbetande funktioner:
Produktutveckling
Produktion
Marknadsföring

Hos Sonab omfattade produktutvecklingen elektroniken, men inte högtalarna. Samarbetet med bl.a. Yamaha ledde till ett bra produktsortiment, men högtalarna låg vid sidan om, helt i händerna på Stig Carlsson. Han hade ett gott förtroende till Lars Lallerstedt som gav högtalarna en yttre utformning som Stig gärna accepterade. Men när man kom fram till den nödvändiga kontakten mellan konstruktion och produktion och med marknadsföring, då tvingades man in på en vansklig balansgång styrd av ett otroligt omfattande och snårigt samarbetsavtal, enligt vilket Stig hade alla möjligheter att diktera vad som kunde godkännas och hur varje detalj skulle utföras.

Man kan inte förneka att Stigs omutliga krav, rejält förankrade i det avtal han genomdrivit, ledde till att varje högtalarmodell som kom fram till produktion verkligen presterade allt man kunde begära i form av ljudkvalitet och elegant utseende. Men i detta led brukar man normalt också finna ett nära och intensivt samarbete mellan konstruktören och produktionsenheten, avsett att leda till en produkt med god balans mellan prestanda, produktionsvänlighet och pris. Detta samarbete saknades helt. En enda gång besökte Stig Lövångerfabriken tillsammans med representanter för marknadsavdelningen. Besöket kom att utgöra den enda kontakten mellan konstruktören och produktionen.

Ett självständigt fungerande företag har redan från början det omutliga kravet på sig att rörelsen måste ge resultat. Enligt aktiebolagslagen måste företaget begära sig själv i konkurs när hälften av aktiekapitalet är förbrukat. Vill man dra på sig kostnader utanför aktiekapitalets ram, t.ex. i form av investeringar för att expandera företaget, måste ägarna skjuta till nytt kapital. Oftast är denna möjlighet begränsad, i varje fall om det är fråga om privata ägare eller ägarföretag med begränsade ekonomiska resurser. Men Sonab var ägt av Svenska Staten genom Statsföretag, och här var inte de ekonomiska resurserna särskilt begränsade. Det kostade, och det kostade ganska mycket, men det var också fråga om det som brukar kallas arbetsmarknadsåtgärder. Det var en hel del folk sysselsatta både i fabriken och på den administrativa sidan. Den bedömning man gjorde var att låt det kosta! In med några miljoner, vi håller folk i arbete, och är produkten tillräckligt bra finns det stor chans att pengarna successivt börjar rulla in tillbaka.
Denna attityd kan kanske i viss utsträckning förklaras, men med detta synsätt är det lätt för såväl finansiären som för företagsledningen att blunda för lönsamhetskravet som förr eller senare kräver acceptabel balans mellan intäkter och kostnader. Man skjuter i stället problemet framför sig som en jättelik snöplog. Till slut blir drivan så stor att plogen inte längre orkar igenom.

Vad skulle man då ha gjort i stället? Det är svårt att svara på, men vi måste också ta med frågan om hur marknaden utvecklades under senare delen av 70-talet. Marknadsstatistiken visade att den totala försäljningen av högtalare i Sverige som år 1973 var 120 tusen högtalare, ökade till 250 tusen år 1976. En fördubbling alltså. Men sen gick det obönhörligen nedåt. Två år senare, år 1978 var försäljningen nere i 190 tusen, och det fortsatte bara nedåt. Och samma utveckling kunde man se överallt i världen.
Det var lågkonjunktur på gång. Hela radiomarknaden genomgick en kraftig omstrukturering, och inte blev det bättre av att stereo/hifi-försäljningen i allt större utsträckning kom att domineras av japanska stereopaket där allt, även högtalarna ingick i samma kartong. Nu blev det ännu tuffare att vara tillverkar av högtalare. Skulle man konkurrera med japanerna kunde man inte försumma de viktiga faktorerna effektivitet och lönsamhet. Några företag klarade det, andra inte.

Sonabs enda chans till fortsatt verksamhet skulle ha varit att åstadkomma ett avtal med Stig, innebärande ökat eget ansvar för företaget att tillrättalägga konstruktionerna för en mera rationell produktion. Det borde ha varit möjligt att fästa specifikationer på papper, enligt vilka produkterna i första hand skulle uppfylla konstruktörens krav på prestanda, men därutöver skulle det ha varit fritt för Sonab att fastställa hur dessa prestanda skulle uppnås och hur produktionen skulle rättas därefter.
Vidare borde man från början ha behövt underställa sig bestämda lönsamhetskrav från Statföretag, vilket skulle ha lett till en reducering av kostnaderna i både produktions- och administrationsledet. Med ett lagom dimensionerat kostnadstak skulle också de dyra reklam- och övriga marknadsföringskostnaderna ha begränsats i betydande grad.

Men 1976 satte Statsföretag ner foten. Knappt 2 år senare skulle tillverkningen av Carlsson-högtalare under namnet Sonab komma att upphöra helt.